Tänk, idag är det ett år sedan vi var på vårt rutinultraljud. Det var så häftigt, så underbart att få se det lilla pyret man kände av lite smått i magen. Att det verkligen fanns någon därinne. Det jag minns mest var Majkens små fötter som vi såg underifrån, så att man såg hennes små trampdynor. Hennes lite flaxiga humör därinne, när vi började hade hon huvudet uppåt, mot mitt bröst. När vi var färdiga hade hon huvudet nedåt, en aktiv liten krabat! Hon ställde sig nästan på huvudet, kom upp på nacken, höll tummen framför ansiktet. Men det som knep våra hjärtan mest var när hon alldeles i början gäspade stoort och länge, ni vet en sån där riktigt utdragen gäsp. Det såg så verkligt ut, kändes som att det var mer 2½D än 2D.
Det, en vanlig tisdag i november 2009, och redan ett år sedan.
3 comments:
Ja, det var en häftig upplevelse. Tänk att du nu sitter med henne i full 3D... :)
Jag kom loss i morse förresten. Haha, trodde aldrig det skulle gå men jag hann till och med gå på toa utan att det vaknades. Nu har jag fastnat igen, med Erik i knät sovandes förmiddagslur. ;)
Visst är det otroligt. Om 3 dagar är det 1 år sedan vår ultraljudsdag. Vilka känslor man hade. Nervös när man steg in på specialmödravården, nervös för att det skulle vara bara svart på skärmen. Hehe :)
Tror vi kommer ha det lättare med rutinerna sen också, tänker stanna hemma i Umeå när vi åker hem nästa gång, 25-26 november. Då tror jag vi ska vara kvar hemma fram till jul. Ha julmys hemma (tror nämligen inte att svärfar pyntar desto mer än kanske 1 julstjärna i fönstret).
Ja tydligen så måste den reflexen försvinna, nåt med att nervsystemet inte fungerar som det ska annars.
Post a Comment