Är hemma och så trött och less. Märkte igårkväll att jag börjat få svullna händer och fötter. På händerna syns det knappt, bara en yttepytte-skillnad - däremot känns de lite stelare. Fötterna å andra sidan såg jag tydligt hur de svullnat upp, kände det också i skorna idag. Kanske därför som jag fått ont av skorna senaste dagarna? Sedan vaknade jag hes, trött och känner mig bara dåsig. Feber på G? Blir inga promenader idag, eller de närmsta dagarna heller kanske. Fast fixa här hemma måste jag, annars blir jag tokig. Är less och vill ha min kropp tillbaka nu, även om jag egentligen bara ska vara tyst eftersom jag inte har någon särskilt jobbig graviditet. Men man blir faktiskt förändrad, även om det knappt syns och man har liten mage så KÄNNS det inuti. Fogar, svullnad, illamående, halsbränna, klumpighet, otymplighet, man är långsam... Samtidigt är det väldigt speciellt, väldigt mysigt att känna bebisen i magen och känna en fot eller ett knä svischa förbi under handen. Och man vet ju inte när eller om man öht kommer att vara med om det här igen. Dessutom är jag trots allt i vecka 37, det trodde man väl aldrig - att man skulle komma så långt? Så jag ska försöka njuta nu de sista veckorna, för sen har magen gjort sitt som barnvakt och det är vi som ska ta hand om bebisen.
Var förresten ute i Grän i söndags, hela Johans familj var där (utom David och Emma) så det var himla trevligt. Fick en handstickad, mörkbrun (samma färg som mitt hår) jättego sjal av Li som känns som en bra grej att ha både inne och ute. Veronica hade dessutom tagit med sig en hel kasse med gravid- och föräldratidningar, gravidleggings, "magskydd" (typ som en tubtopp för magen), body från Lundmyr, fleeceoverall och en omlott-tröja. Jag blev väldigt glad över alltihop och tackar och bockar :-)
Sedan blev jag en stund lämnad inne med en för stunden VAKEN Vide medans de andra gjorde husesyn utomhus. Han satt i sitt babyskydd och jag hade lillfingret i munnen på honom och vaggade babyskyddet för att han inte skulle bli kinkig. Han sög faktiskt ganska hårt emellanåt, hårda starka gommar :-) Han var så söt som sög och smackade, synd att luras lite bara då det inte kom någon mjölk ur fingret... Fast efter en stund hörde jag hur magen knorrade lite och så började han grimasera så jag tog upp honom för att han skulle få "rapa/byta läge". Det gick bra och precis då kom alla in.
Har förresten kärat ner mig i ett namn som Johan avskyr; Atle. Det är sött, vackert, starkt och allt på en gång.
Nu ska jag rensa!
3 comments:
Förstår att du börjar bli less nu, och det tycker jag att du har all rätt att vara även om du som du säger inte har haft en så jobbig graviditet. Nu är det ju inte så långt kvar som tur är, fast om det var jag så skulle det nog kännas som en evighet, haha. :)
Atle är fint ju! Min kusins norska pojkvän heter så och han är en trevlig typ. ^^ Har ni hittat några namn som båda gillar än? ;) Kramar
Hehe, visst känns det att vara gravid - även om jag precis som du hade en väldigt "lätt" graviditet, och i efterhand saknar jag faktiskt den tiden ;) man känner sig ju onekligen rätt speciell och stolt på nåt vis! Tänk att kroppen klarar av att bära ett barn.
Vet ni könet på pyret därinne?
Aa, jag blev så glad och överraskad! :) Men det låter ju bra att ni har hittat några namn i alla fall, annars kan det ju bli lite jobbigt. Jag drömde att ni hade fått er bebis i natt förresten, tror det är tredje gången jag gör det. Den var i alla fall supersöt som vanligt. Kram
Post a Comment