En kille som gick i min klass på högstadiet tog livet av sig för ca ett år sedan. Vi växte upp i samma villaområde, jag var ibland och kikade på alla djur de hade hemma hos honom. Ödlor, ormar, katter, möss som skulle bli ormmat. När jag gick förbi huset när jag var hemma i Övik fär några veckor sedan såg jag hans föräldrar. Det kändes så konstigt, där kom jag gående med en barnvagn. Jag har sambo, hund - ett litet barn. Han, killen, finns över huvud taget inte mer. Han är uppslukad av jorden. Kommer aldrig att få uppleva livet igen. Få barn, sambo, jobb... Ja allt det där.
Jag skämdes nästan för att jag alls gick förbi deras hus.
Jag var inte mer än bekant med honom. Men bara det att det kan gå så här, det hade man aldrig trott när vi gick ur nian 2003. Tänk, en klass, så många öden.
Tänk er att en hand kommer och pekar på er där på kyrktrappen, efter avslutningen i nian:
Du - kommer att gifta dig om 10 år
Du - kommer att få barn om 7 år
Du - kommer att resa till Brasilien efter gymnasiet
Du - kommer in på din drömutbildning direkt efter gymnasiet
Du - kommer att vara död om 6 år
Kanske tur att man inte kan veta så mycket om framtiden ändå.
1 comment:
Fy så jobbigt, det är verkligen tur att framtiden är oviss. Kände en kille som tog livet av sig för några år sen, har fortfarande inte kunnat radera hans nummer från telefonen för då känns det som han dör... på riktigt liksom.
Post a Comment