Äntligen sover hon! Har kinkats och halvsovits mellan amningsstunderna sedan 3-tiden idag. Inte lätt när man är ensam.
En sak som jag funderat mycket på är det här med kärleken till sitt barn. Att den ska vara så total, fullkomlig, himlastormande och fantastisk från första sekunden. Så verkar det ju vara för ALLA. Men inte för mig.
När jag såg henne ligga där alldeles nyfödd var hon såklart en fin och söt bebis, men älskade jag henne från början? Det tror jag inte. Inte som jag älskar min sambo. Inte de där känslorna av, ja ni vet - det går inte ens att beskriva.
Jag kände henne inte, hade inga band till henne på det sättet. Låter kanske konstigt men hon var som vilken bebis som helst, nästan.
Det är först nu jag blir varm i magen av henne, känner för henne och bara vill vara en hönsmamma åt henne. Fina, vackra Majken som på något underligt sätt kom ur mig.
1 comment:
Jag kände ingen fullkomlig kärlek heller, allt var så nytt vid förlossningen och det kom en ny människa som jag aldrig sett. Det kändes bara konstigt men fullt naturligt att ta hand om denna lilla människa. Det är först nu jag kan njuta och bli varm i hjärtat av henne, innan dess var liksom lära-känna perioden. Kärleken kommer och växer sig starkare med tiden.
Kram!
Post a Comment